SanQaida

Det var tyngre än jag trodde det skulle vara igår, att gå ifrån Telia. Tömma skrivbordet och säga hej då. Jag hade lätt kunnat sitta kvar där och jobbat hela natten bara för att slippa gå därifrån. Är glad att Anneli jobbade sent så jag kunde gå bort till henne en stund, sitta och andas lite. Det är som de säger; man inser inte vad man har förrän det är försent.

Idag blev det inte alls som planerat; Marcus blev sjuk och kunde därför inte träffas, och Josefin fick lite plötsligt provjobba på kvällen istället för dagen innan. Men med lite snabb omplanering kom jag och Emma W hemma till Josefin på dagen istället. Lite skitsnack, matlagning, kladdkaka, yatzy och mycket skratt - sådant som behövs ibland.

Jag fick även en present, de hade förstorat och ramat in favoritkortet från Englandsbesöket, så att jag inte skulle glömma bort dem. Haha, jag började nästan gråta! Klart att jag aldrig glömmer er, hallå liksom, med eller utan kort kommer ni båda ha varsin plats långt in vid hjärtat oavsett vart i världen vi befinner oss och hur många mil, länder och hav det är emellan!

Jag är ärligt talat rörd över alla som bryr sig. Jag fick böcker från folk jag jobbat med. Linas mamma Gaby hade gjort en jättefin berlock till mitt armband; en liten resväska i silver. För min skull. Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna alla underbara människor jag träffat?!

IKväll har det inte varit lika social; har mest gått omkring med min GoGear i öronen och försökt hitta allt som ska med. Man kan väl säga att det har gått med varierad framgång. Jag har säkert glömt hälften, minst! Nu ska jag däremot gå och lägga mig och sova i min säng, för näst sista gången det här året. Peace and peas!