SanQaida

Nu är det bara 1 timme och 39 minuter kvar, sen är jag vuxen. Eller ja, enligt lagen i alla fall, riktigt vuxen lär jag väl aldrig bli ^^  Men ändå... Jag är inte rädd för att bli äldre, eller för att dö, men ju äldre man blir desto mer växer samhällets förväntningar på en. Om jag vore Camilla, Remus matte, så kommer jag om sex år ha hittat mannen i mitt liv, bo i villa, ha volvo, vovve och mitt första barn och om ytterligare fyra år kommer jag ha ett till och det skrämmer mig ganska mycket. Men Carro lugnade mig lite när jag beklagade mig; "lilla sötis det är minst 10 år kvar innan du måste oroa dig för sånna "Svensson" saker" (lite komiskt att de heter Svensson i efternam också) och hon har väl egentligen rätt. 

Fast man borde veta vad man ska göra sen också, jag vet inte. Många tror att jag gör det, men ofta tvivlar jag. Förr var allt så lätt, man gick 1-6, högstadiet var inget svårt val, naturnörd har jag väl alltid varit och jag så kom jag in här. Men sen då, efter studenten? Det här året har gått fort, nästan för fort. På onsdag åker jag till Stockholm för att representera skolan när de nya tvåorna ska göra flygtesterna, för lite drygt ett år sedan var jag där själv. Trodde att jag hade sumpat allt där inne hos psykologerna, men nu sitter jag här i Arvidsjaur med 35h loggade var av 4h är EK. Snart har väl ytterligare ett år gått utan att man riktigt hunnit insett det. Vad händer då?