Jag känner mig så girig; här sitter jag i mitt eget lilla hus på Nya Zeeland med en makalös natur och utsikt precis utanför fönstret. Jag har en bra värd-familj med, mestadels, snälla barn. Tak över huvudet och mat i magen liksom. Men just nu har jag hemlängtan, och det spelar ingen roll hur vackert det är här, eller hur änglalika barnen är, för jag saknar det jag hade. Jag saknar mitt liv. Jag saknar mitt jobb på Telia; att träffa Lina varje dag och ha henne på andra sidan skrivbordet, våra äventyr och lite smågalna påhitt. Att träffa Anneli som man bara blir glad av att se. Jag saknar alla andra vänner som också är kvar i Sverige, på andra sidan jorden, det är inte längre bara att skicka ett sms och ses en kort stund senare. Jag saknar kvällspromenaderna med Remus. Jag saknar systeryster och paps mat, och paps själv såklart. Jag saknar mamma och min kudde, att gå och lägga sig i sitt eget rum om kvällarna. En släng av gammal hederlig hemlängtan med andra ord. Men det går väl över, det här också. Igår när jag gick och la mig älskade jag allt som jag nu hatar. Men det är en ny dag imorgon, vi får hoppas att den är bättre.

Jag saknar alla där hemma, varenda en av er. Jag saknar dig, liksom.
Peace and peas, och simma lungt!